Tvillinggallerierna Cirkulationscentralen och Wuthering Heights på Nobelvägen i Malmö utgör något slags galleriernas motsvarighet till xeroxfanzines. Inhysta i förfallna före detta industrilokaler, drivna av medlemmarnas entusiasm och arbetande med minimala medel. Tilltalande rent ideologiskt, men inte nödvändigtvis en garanti för hög konstnärlig kvalitet.

Jag gillade hur Lisa Rydberg hade spritt ut sina teckningar och kollage över väggarna i Cirkulationscentralens “projektutrymme” (jag märker att jag fortfarande har lite svårt för gallerisvenska) på ett sympatiskt sätt, men det hela blev - åtminstone för mig - för privat och ogenomträngligt, trots att korta humoristiska kommentarer fäste ett snett leende på mina läppar. Eftersom jag var förstagångsbesökare blev jag mer imponerad av det lilla rummet (projektutrymmet, alltså) som byggts upp mitt i den stora industrilokalen där det tydligen en gång tillverkats godis. Alla utställningar här måste dessutom konkurrera med toaletten, där ljuset silar in genom slöjliknande gardiner och får ett vackert mosaikgolv att blänka. Och framför fönstret står en gammal tramporgel. Vad gör den där? Var kommer den ifrån? Var finns damen som en gång spelade uppiggande orgelmusik för godisarbetarna idag? Det var på Cirkulationscentralens toalett jag kände gränsen mellan fakta och fiktion suddas ut, golvet gunga lätt och Konsten, i all sin storslagna barnslighet, fläkta genom rummet.

Tvärs över gården, uppför en galvad trappa, i ett litet hus som placerats ovanpå industrilokalerna undertill som en slarvig eftertanke, ligger Wuthering Heights. Här finns en utsikt över ödetomter och intetsägande asfaltspapptak som förmodligen tilltalar de flesta förfallsromantiker. Utställningen, i huvudsak bestående av videoverk av Rolf Schuurmans och Lisa Jeannin, lyckades jag inte alls ta till mig.

Då hade jag desto större utbyte av samlingsutställningen “Move Your Past” på Signal, dagens tredje medlemsdrivna galleri, med det utan tvekan mest genomarbetade programmet. Utställningen handlar om minnet, hur vi sorterar och hur det konstrueras. Ett par av verken utgår ifrån minnenas undflyende karaktär. Katarina Elvéns videoloop “Travelling the Surface” visar ett slags 360-gradig panorering över ganska själlös modernistisk arkitektur. Men när jag tror att kameran rört sig varvet runt fortsätter videon att frammana nya byggnader. Det blir som ett slags öde modernistiskt helvete, utan människor, utan verkliga minnesbilder, där den ändlösa raden av svalt designade byggnader blir till en vision av ett borgerligt medelklasshelvete. Även Kentaro Hirokis “Backside of Photographs” manipulerar på ett listigt sätt mina förväntningar. Hirkoki har kopierat baksidorna på gamla pressfoton från Sydostasien. På det fläckiga, gulnade pappret kan jag läsa en kort, maskinskriven beskrivning, några måttanvisningar och ibland en lite länge bildtext, förmodligen från AP eller någon annan nyhetsbyrå. Men framsidorna visas inte. Utifrån de kortfattade beskrivningarna får jag själv konstruera bilden.

Min favorit blev dock Johan Thurfjells “Tillbakablick (som om det varit en övning)”, ett verk som det är omöjligt att berätta hela historien om, på samma sätt som det var omöjligt att berätta hela handlingen i “The Usual Suspects” utan att förstöra den. Men Thurfjells tillbakablick involverar en arkitektmodell av en flygplatsterminal, en kort, välformulerad och i sig undflyende text om ett avsked, och två lampor. Idén är lika enkel som briljant och träffar precis den punkt där det privata blir allmängiltigt och - bokstavligt talat - det intensiva vita ljuset kan börja flöda.

Epilog: I dagens Sydsvenskan läser jag att Malmö Stad avser att starta ett galleri för ung, oetablerad konst i Chokladfabriken. Budgeten är på 700 000 kr. Det förefaller mig vara fullkomligt bortkastade pengar. Inte för att inte den unga, oetablerade konsten behöver pengarna, utan för att det redan finns minst tre gallerier som sköter den här uppgiften. Ge dem pengarna i stället!

En gammal grammofon av märket Western spelar Anton Karas cittramusik, den som i hög grad bidrog till att ge filmversionen av Graham Greenes roman ”Den tredje mannen” sin alldeles speciella karaktär. Klipp till avloppen i en lägenhet – vasken, duschen, toaletten. Ner genom toans avlopp åker en liten kamera och så är vi plötsligt där, i de wienska kloakerna, där den dramatiska slutscenen i ”Den tredje mannen” utspelades. Genom de ekande katakomberna kommer en man körande med en hopfällbar båt, en liten träjolle med mast och ett i sammanhanget fullständigt meningslöst litet segel. Vi följer honom när han sjösätter båten och påbörjar sin upptäcktsfärd. När båten sätter ut skymtar dess namn i aktern, “Forlorn”. Genom fuktiga tunnlar går färden, en labyrint där underjordiska autostrador av bajsigt vatten delar sig och blir trånga gränder som plötsligt forsar nerför genom mörker tills de når en svagt upplöst bassäng med fuktdrypande himlavalv av sten. Det hela är vackert, mycket vackert, den bruna färgskalan omsorgsfullt genomförd, väggarna glänsande. Bara det stillsamma plasket - glosch, glosch - från paddeln och underjordens spökljud hörs. Och någonstans i bakhuvudet gnager tanken: Det måste ju lukta! Det måste stinka alldeles förfärligt!

Hans Schabus elva minuter korta film “Western” är magisk och den enda anledning som behövs för att besöka utställningen “Tourist Class” på Malmö Konstmuseum. När jag, blinkande mot ljuset, kommer ut ur det lilla mörklagda visningsrummet läser jag utställningshängarnas kommentar till Schabus film. “Konstnären utforskar i videon de underjordiska aspekterna av Österrikes historia och identitet…”, skriver de. Det är möjligt att han gör. Men varför är det så förtvivlat svårt att motstå frestelesen att tynga det som är vackert, magiskt och omtumlande alldeles på egen hand, som objekt, med en social och politisk signifikans som det ärligt talat inte behöver?

Tio minuter senare har jag för första gången sett Robinson-Påls omdebatterade “Buy Bye Beauty”, där han köper sex i Riga. En film med hur mycket politisk och social tyngd som helst men utan något som helst värde som estetiskt objekt.

Om gårdagens inlägg handlade om lågbudget, omsorg och ett experimentellt förhållande till något traditonstyngt och estetiskt begränsande så handlar dagens om… samma sak! Jag besökte Charlotte Walentins utställning på Galleri Rostrum i Malmö för en vecka sedan och har sedan dess burit med mig minnesbilder av hennes enkla men innehållsrika tuschteckningar.

Utställningen heter “Palindrom” efter teckningen ovan. Om den tillkommit på samma sätt som “Näsan (Gogol)” förtäljer inte galleriets presentation men av resultatet att döma kan man tänka sig det. “Näsan (Gogol)” består av två block med text bredvid varandra, det ena nedskrivet med höger hand, det andra med vänster, medan Walentin lyssnade på en uppläsning av novellen som gett teckningen sitt namn. Resultatet är estetiskt tilltalande, skevt, assymetriskt och lätt oroande. Det är som om vänster- och högerhanden utkämpar en strid mellan rationella och irrationella krafter. Samma sak gäller förstås flickan och hennes “vålnad” i “Palindrom”.

Intresset för det undermedvetna och av att koppla bort högerhandens väluppfostrade, apolloniska flicka finns även i de två stora serier av teckningar som dominerar utställningen. I “Diablo II, akt I-V” har Walentin fäst pennan på datormusen och låtit den följa hennes rörelser medan hon kämpat mot pc-spelets ondska. Resultatet är överraskande harmoniska, abstrakta teckningar som avslöjar att djävulen bäst besegras med hjälp av lika delar metodisk envishet och intrikat improvisationsförmåga. “Filmteckningar (1-8)” är stora skissblad med hastigt nedklottrade figurer, scener och infall som tillkommit medan Walentin sett en film; “Dr Strangelove” och “Eyes Wide Shut” är två av dem. Det är myllrande, detaljerade teckningar som ändå besitter ett slags harmoni, som om känslan för komposition och helhet är lika stark i konstnärens undermedvetna som i den överlagda praktiken.

Jag ser fram emot att följa den fortsatta kampen.

Charlotte Walentins utställning “Palindrom” pågår till och med 16 oktober på Galleri Rostrum, Malmö.

Majessic Dreams ”Majessic Dreams” (Oscillatone Recordings)
Enligt den misantropiske amerikanske matematikprofessorn och kuplettmakaren Tom Lehrer är det bara ett fel på folkmusik, nämligen att den är skapad av folket. Nu är det förvisso länge sedan ”folk” i en popkontext hade något att göra med gräsrotsrörelser. Tvärtom var nog 60- och 70-talets folkvåg ett typiskt tillhåll för intellektuella som ville vara ”nere med folket”. Den amerikanska sidan gav oss outhärdligt gnälliga folkrockikoner av vilka Dylan naturligtvis är det högst kanoniserade exemplet, medan den brittiska utlöparen födde ett slags hippiepop med händerna på den akustiska gitarren, fötterna i festivalleran och huvudet högt högt uppe i det blå. Fairport Convention och Roy Harper är väl två av de mest kända exemplen, Shelagh McDonald det mest enigmatiska och mytiska, medan några av de allra bästa låtarna samlades på andra cd:n av Saint Etienne-samlingen ”The Trip”. Och nu är alltså folk en faktor att räkna med igen, på båda sidor av Atlanten. Och principiellt är jag lika skeptiskt inställd som jag är till den gamla sorten.

Med förutsättningarna på plats måste jag erkänna att det kommit en del på senare år som nog med visst fog kan påstås ha varit både folkinfluerat och lyckat. Davide Balula naturligtvis, Shogu Tokumaru, och en del annat smått och gott. Förmodligen för att folk på 00-talet, till skillnad från den äldre varianten, inte utger sig för att ha något med folket att göra. Tom Lehrer behöver alltså inte vara orolig.

Majessic Dreams hör också till den här gruppen av moderna popmusiker som i första hand verkar tilltalas av de estetiska kvaliteterna i en viss typ av stillsamt plinkande gitarrmusik som ofrånkomligt för tankarna till folkton (jag är inte i stånd att musikteoretiskt förklara vad det beror på), men inte alls av de plågsamt messianska dragen som tynger folkens historisk/politiska arv. Deras första fullängds-cd är inte hundraprocentigt övertygande men gjord med en sådan omsorg och en tydlig vilja att experimentera och vidga formatet att den måste tas på allvar och uppmuntras. Den typiska Majessic Dreams-låten är kort, bygger på stillsamma gitarrtoner, obefintligt tempo, Jessica Majessics varma, behagliga röst och eftertänksamma, smakfulla digitala manipulationer.

Det finns en uppenbar risk att den här typen av popmusik allt för tydligt lierar sig med de historiska attribut som gör att man helst lyssnar på den gamla sortens folk med ögonen slutna och alla övriga sinnen utom hörseln avstängda. Att de sötaktiga dofterna och de mentala bilderna av hukande, illa klädda gestalter med långt, otvättat hår blir för starka helt enkelt. Jag tycker Majessic Dreams klarar den balansgången också. Såväl inspelning som omslag andas lågbudget, sovrum och diy, men på ett väldigt sympatiskt och omsorgsfullt vis. Jag förstår mig inte på bläckteckningarna som pryder både själva konvolutet och det sinnrikt vikta kuvert som konvolutet ryms i, men hela arrangemanget framstår som överdådigt och lätt amatöristiskt samtidigt. Det verkar som om Majessic Dreams vill göra något stort och värdefullt av små omständigheter och stundvis lyckas de också briljant. Hemläxan de ger mig är att det aldrig går att lägga för mycket omsorg på det man tycker är viktigt.

För ett tag sedan skrev Mattias i en kommentar på The Jet Set Junta att han nu, när hypen har bleknat en smula, äntligen upptäckt att Belle & Sebastian är ett fantastiskt popband. Det ligger förstås mycket i det. Själv har jag (tack och lov?) hela tiden varit så pass fjärmad från de kretsar där B&S åtnjutit en närmast religiös upphöjdhet att jag förmått njuta av skivorna ändå. Nyligen lyssnade jag igenom de tre album jag har (de tre första) på nytt och blev påmind om att det finns tre-fyra helt och hållet klassiska låtar på var och en av dem. Men det finns ett annat potentiellt problem med Belle & Sebastian som påpekas i en anonym kommentar till ett Momus-inlägg om ljudföroreningar:

What’s the muzak of the future? In north america it seems to be Belle and Sebastian, or Stereolab. Guaranteed to accompany pouty, wounded looking clerks - they use it as a badge to advertise their, er, authenticity of suffering.

Jag har en känsla av att samma tendens finns i vår del av världen, ett fenomen som man kanske skulle kunna kalla morrisseyfiering som gör det hart när omöjligt att uppskatta musiken och att kontextualisera den på ett annat sätt än som en del av “det stora lidandet”.

Ljud från avlägsna industriella processer, sönderfallande strukturer, blåst, märkligt avskärmade folkmassor ackompanjerar musiken på The Occasional Keepers “The Beauty of the Empty Vessel” (LTM). Akustiska gitarrer plinkar fram nötta ackord, polerade toner ekar fram brottstycken av perfekta melodier. Blyga röster sjunger långsamt och vemodigt om liv som passerar. Jag borde verkligen vara för gammal för att låta mig luras av så enkla knep som Bobby Wratten (Trembling Blue Stars), Caesar och Carolyn Allen (The Wake) tar till när de slår sina påsar ihop , men uppenbarligen är jag fortfarande lika mottaglig för dessa romantiska, dimmiga stämningar. Kanske är det helt enkelt för att det hela tiden finns något som kliar, något som irriterar, något som pekar bortom det blåsiga hedlandskapet. Något som anas, men inte riktigt vill framträda i dimman.

I slutet av förra veckan hade jag en timme över och passade på att besöka utställningen “Extra Ordinary” på Kulturhuset i Stockholm. Eftersom jag när ett uppblossande, om jag inte bärgar mig snart lätt maniskt, intresse för det fält där design och konst möts lockades jag självklart av en designutställning med “poetiska, irrationella eller surrealistiska inslag”, som “belyser design som uppfyller andra behov än de rent praktiska” och utlovar “arbeten som kommit till inom ett fält där design kan experimentera utan kommersiella krav”. Ett kreativt fält som inte bekymrar sig om användbarhet, som ignorerar kommersiella hänsyn och som ser ett egenvärde i experimentella strategier, men som på ett påtagligt sätt befinner sig mitt i vardagen - konceptuellt påminner det inte så lite om vad jag också letar efter i pop.

På “Extra Ordinary” finns det en spännvidd från det banalt upp-och-nervända (en gigantisk dörrstopp, en funkislampa där glödlampan sitter utanpå glaskupan), via det putslustiga (kökslådor som frambringar stråktoner när man öppnar och stänger dem) och det teknopoetiska (ett täcke med tunna ljusslingor som skänker nattsvärtan en behagligt blåaktig ton och en matta vars mönster ändras när man går på den) till det konceptuellt briljanta (som jag återkommer till). Tyvärr kastade jag av misstag bort mina anteckningar och Kulturhusets hemsidespresentation ger inga ledtrådar, så jag kan inte sätta namn på de ansvariga för de flesta av de här tilltagen. Min upplevelse av utställningen som helhet hade möjligen blivit mer positiv om det inte vore så att ett flertal av objekten var trasiga när jag var där.

Trasig var dock inte projektorn som visade Noam Torans åttaminutersfilm “Object for Lonely Men” (2001), utställningens höjdpunkt och det verk som på allvar förenade formgivningens estetiska medvetenhet med konstnärlig problematisering. Filmen handlar om en man, Toran själv förmodar jag, som är besatt av Jean-Luc Godards mästerliga thriller “À bout de souffle”. Han har tillverkat en formpressad plastbricka på vilken han monterat de fysiska föremål som utgör filmens fokus: ratt och backspegel, ett paket Gitanes, en pistol, en telefon, ett par solglasögon, till och med ett dockhuvud som liknar Jean Seberg. Vi får följa honom när han klär sig som Jean-Paul Belmondo, förbereder sig och sedan “lever ut” filmen framför tv:n med hjälp av sin bricka.

Filmen är lika omsorgsfullt monokrom som Godards förlaga och Torans känsla för detaljer stringent, utan att för den skulle sakna en vänligt ironisk ingrediens. Man kan njuta av den som ett både charmerande och oroande estetiskt objekt, men dess verkliga kvaliteter ligger i de frågeställningar kring (manlig) besatthet, ensamhet och behovet av fysiska objekt för att kanalisera längtan och åtrå. Det här är frågor som berör mig personligen; jag hade så lätt kunnat bli mannen med plastbrickan och jag har haft vänner och bekanta som kanske både varit och är han. Det finns något förfärligt sorgligt med att leva sitt liv genom en film, men den här besattheten, det maniska draget, är också så nära besläktad med den kreativa impuls som ger en annan man idén att tillverka en plastbricka, uppfinna en berättelse och göra en film om en man som lever sitt liv genom en film. Kanske är till och med den förste mannens sorgliga ensamhet en nödvändighet förutsättning för den andre mannens konstnärliga triumf?

Utställningen visar också Torans åtta “Accessories for Lonely Men” (2001), om än bara på bild. Här rör det sig om mer uppenbart humoristiska antiensamhetsmaskiner som exempelvis stjäl täcket så att mannen börjar frysa om fötterna, blåser varm andedräkt i nacken eller snurrar hans brösthår mellan artificiella fingrar. Samma akuta medvetenhet om ensamhetens smärta, samma sorg.

Noam Torans senaste projekt är en installation och film som heter “Desire Management” och handlar om hur föremål och produkter kan utgöra basen för “dissident behaviour” i vardagen, framför allt hemmet. Det skulle jag bra gärna vilja se.

I början av 80-talet var jag så intresserad av posterkonst att jag arrangerade en tävling i mitt dåvarande fanzine id. Vi fick in några fina bidrag, minns jag, bland annat från Magnus Gehlin som var medlem i en rad svartrockband från Plast och Ruhr till In the Colonnades. Just då hade han ett mer experimentellt band vid namn Du:Fau som han gjorde konsertposters till, kraftigt influerad av den ryska konstruktivismen. Flera av dem minns jag som en briljant förening av våldsam energi och grafisk disciplin. Det var en era när det var på modet att flirta med det föbjudna, med mörkrets krafter, men Magnus hade ett estetiskt öga som lyfte de där affischerna över den barnsliga leken med elden. Magnus gick bort i april i år och jag önskar att jag visste var jag har hans posters.

Jag vet inte riktigt hur det står till med posterkonsten idag, men det var i alla fall länge sedan grafisk design i affischform gjorde mig så exalterad som när jag nyligen fick syn på den iranske designern Reza Abedinis posters i den tvåspråkiga, spanska designtidskriften Experimenta. Abedinis arbeten bygger också på rigorös grafisk disciplin, men förenad med en poetisk mjukhet som jag tror direkt härstammar från den arabiska skriftens graciösa, böljande former. Helt klart injicerar jag den också med en abstrakt, hemlighetsfull kvalitet som knappast är närvarande på samma sätt för den som kan läsa arabiska. Merparten av hans verk är bedrägligt enkelt sammansatt av typografiska och kalligrafiska element i svart och magenta, samt stiliserade människoformer, oftast på en gulbrun bakgrund. Det är bilder i harmoni och jämvikt, meditationsobjekt som bär på en intensiv medvetenhet om att skönhet är en kategori som vi inte borde förneka.

Anthony Rochester “Métropolitain” från “Music for Librarians” (Radio Khartoum)
Det är sorgligt att följa hur en gång högrelevanta skivbolaget Radio Khartoum blandar bort korten. Tasmanske multiinstrumentalisten Anthony Rochesters skiva är, förutom det här undantaget, en enda lång gäspning. Det som lyfter “Métropolitain” är ett snyggt soft rock-doftande stråk- och flöjtarrangemang och - framför allt - “the friendly mezzosoprano from next door” som med sin skolade röst skapar en effektfull kontrast till Rochesters lite personlighetslösa mässande. Till och med texten har en dimension utöver de vanliga flicka/pojke-klyschorna: “I am the author of this book/set in a busy city”… En låt som jag gillar ungefär på samma sätt som jag gillar en god vän som inte riktigt klarar att växa upp - vilket är tröttsamt - men som ändå på något mirakulöst sätt lyckat behålla den pojkaktiga charmen upp i medelåldern.

13 & God “Men of Station” från “13 & God” (Anticon)
Tyska elektronikagruppen The Notwist gör enligt säker källa haschsåsiga magplask till popförsök. Amerikanska Themselves ligger på alt hip hop-etiketten Anticon och rappar i stället för sjunger, vilket enligt min privata fördomsprofil inte kan vara en bra sak. Hur kan det då komma sig att The Notwist och Themselves tillsammans lyckats åstadkomma denna makalöst majestätiska och vackra sång? Här finns en storslagen europeisk fin de siecle-sorg, som jag associerar till tidiga Ultravox och Visage (utan att jag för ett ögonblick tror att de utgjort en influens). Det är vackert som en antik staty. Muskulöst, utan att dofta svettiga gymredskap - och hemlighetsfullt på ett osökt sätt. Musik att drömma till.