I sin klassiska text “Notes on camp” skrev Susan Sontag genomlysande om något av det mest svårfångade som finns, nämligen en sensibilitet. Det handlar om något som inte är en teori, eller en uppsättning teorier, och inte heller en känsla, utom om något större, mer genomgripande. Det är något som har såväl en intellektuell som en emotionell komponent och som också består av ett särskilt förhållningssätt till liv och konst. I fallet camp handlar det, i orättvist kortfattad sammanfattning, om att se livet som konst, som form och stil, ett sätt att estetisera tillvaron.

I sommarnumret av den eminent läsbara brittiska konsttidskriften Frieze skriver journalisten Charlotte Taylor om en ny sensibilitet, ett nytt förhållningssätt, som hon tror sig ha identifierat (”The Importance of Being Earnest [Or how not to confuse Whimsy or Camp with Ironic Kitsch]”). Hon kallar den whimsy, ett gammalt engelskt ord som ordboken har förtvivlat svårt att översätta på ett heltäckande sätt (1 bisarr humor; stollighet(er); griller, fantasier 2 nyck, infall, förflugen idé). Taylor besitter inte Sontags enorma lärdom och kalejdoskopiska blick, men jag tror hon är något på spåren.

Susan Sontag identifierar essensen av camp som kärlek till det onaturliga; Charlotte Taylor menar att essensen av whimsy är en flirt med det oansenliga, det slumpartade. Whimsy älskar det som är till synes osammanhängande och efemärt och triumferar när det visar sig vara förbundet och relevant. Hennes två viktigaste exempel är författaren Dave Eggers och det litterära imperium han byggt upp - bokförlaget McSweeney’s och den ultrahippa tidskriften The Believer - samt filmregissören Wes Anderson - mannen bakom “Rushmore”, “The Royal Tenenbaums” och nyligen “The Life Aquatic with Steve Zissou”.

Taylor menar att det vore ett misstag att blanda ihop whimsy med en annan framträdande sensibilitet från senare år, ironisk kitsch. Whimsy är inte ironisk. Tvärtom lägger den stor vikt vid uppriktighet. Whimsy bygger i grund och botten på en djup och fast tro att delaktighet i konst och kultur är avgörande för människans moraliska utveckling och att utövandet av konstnärliga och litterära sysslor är det viktigaste och allvarligaste som finns. Häri finns naturligtvis en uppenbar risk att whimsy blir löjlig i sitt stora allvar. Men whimsy är så postmodernt självmedveten att den tar udden av den potentiella kritiken genom att med gott humör parodiera sig själv. Det sker bland annat genom att tillägna sig konstnärliga och formmässiga element från äldre tider som förstärker intrycket av vimsighet, nyckfullhet och fantasteri. The Believers omslag och typografi, inspirerad av dagstidningar från början av förra århundradet och serier, är ett exempel. De utstuderade 70-talskostymerna i “The Royal Tenenbaums” en annan. Visuellt favoriserar whimsy det som är myllrande och vid första ögonkastet oöverskådligt men som belönar den betraktare som har ork och intresse att uppmärksamma de guldkorn som lika gärna kan finnas i marginalen som i centrum.

Taylor nämner som hastigast den självutnämnde dandyn Lord Whimsys hemsida som ett överdrivet exempel på den sensibilitet hon beskriver. Lord Whimsy är också ett exempel på det antropologen och filosofen Thomas de Zengotita kallar “self-mediation”. På sin blog “The Affected Provincial’s Almanack” har han omsorgsfullt byggt upp en bild av sig själv som den sista försvararen av klassiska skönhets- och uppförandeideal. Han odlar en praktfull dandysk klädstil, uttrycker sitt intresse för exotiska blommor och det lokala djurlivet på landet i New Jersey, där han bor. Hans skrivande är yvigt och härmar medvetet en utdöd form av snirklig skönandlighet, där det finns ett egenvärde i blomstrande, storslagen formuleringskonst. Tillsammans med sin hustru driver han ett företag inom grafisk formgivning, Plankton Art, och hans visuella stil är lika grandios som hans litterära.

Det är naturligtvis lätt att avfärda Lord Whimsy om man väljer att bara se den ornamentala ytan, men hans essäer (bl a den briljanta “The Compleat Heuristocrat”), “filosofiska diagram” och poesi, samlade i boken med samma namn som bloggen, visar att narcissismen och bildskapandet bara är en sida hos en intellektuell med ett lidelsefullt engagemang i de stora konstnärliga frågorna: Hur ska vi leva våra liv? Vad är skönhet? Hur kan vi bidra till att göra världen till en bättre plats? Dessutom är den förstås skamlöst underhållande.

Om man, som jag, alltid haft en dragning till det efemära och obskyra, det som allvarliga kulturella typer betraktar som oviktigt i de stora sammanhangen, kommer whimsy som en förklaringsmodell, ett lagom formaliserat förhållningssätt som kan tydliggöra skönheten, charmen - och djupet - i det som för andra framstår som barnsligt, självförhärligande och rentav reaktionärt. Nu fattas bara att komma på en bättre svensk term än “intellektuell nyckfullhet”…

This entry was posted on Sunday, August 14th, 2005 at 2:21 pm and is filed under pop, konst, bloggar, idéer. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Responses are currently closed, but you can trackback from your own site.